Ur
"All världens lycka"

Av Kent Lundholm


Det var som om kölden tagit Isak i besittning och gjort
honom till den isstod som alla fruktat att resan skulle
förvandla honom till. Han rörde sig inte en tum, utan
stod bara där och stirrade stort.
”Men svara då”, skrek Hilmar. ”Vars nagerst jär
koja?”
”Ja, säj hä den som kan”, svarade Isak och stirrade
på dragkroken.
Samtidigt som Lage kom linkande och lutade sig
mot bakdäcket med pipande andning, började Isak
att gå runt på stället och dunka nävarna mot låren.
Han kraxade och spottade, sparkade i snön, slet av sig
skinnmössan och dängde den i marken. Det ång a de
om . inten när han travade iväg längs vägen, åt det håll
han nyss kommit ifrån. Ett femtital meter bort stannade
han, vände på klacken och återvände med långa
bestämda steg. Det såg ut som om han skulle brista i
gråt, men så harklade han strupen ren och blinkade
stort. Något så nesligt! Hade han i denna stund haft
en slägga eller en yxa, skulle han utan betänkligheter
ha slagit traktorn sönder och sam man. Istället hytte
han med näven mot det bleka him la val vet.
Hilmar förstod att han var tvungen att handla och
säga de förlösande orden. Isak var utom sans och
red bar het, han skulle bli kvar ute i kylan hela natten
om inget gjordes.
”Ta på dej mössan å vindstruten så kör vi tillbaka.”
Han pekade strängt mot hytten. ”Upp i traktorn! Klart
att kojeländet står nånstans efter vägen. Kom så åker
vi å hämtar den.”
Isak blinkade långsamt. Anletsdragen slätades ut.
Han nickade, böjde sig ner efter mössan och klättrade
upp i hytten.
”Lage, kasta hit rocken din”, skrek Hilmar.
”Visst”, svarade Lage. ”Ta den så att du int frys
ihjäl.”

Där satt Hilmar som en annan patron på bak skär men
och spanade efter kojan. Isak intog en mer hop sjun ken
position där han satt och kurade över ratten. Ingen
av dem sa ett ord, båda saknade språk att be skriva
situationen. Där satt de och knep käft medan de passerade
genom byn, över bron vid Vindelälven, förbi de
kilometerlånga myrarna, in i svartskogen.
Till slut kunde Hilmar inte hålla sig, utan knack-
ade försiktigt på Isaks axel för att påkalla upp märk-
samhet.
”Haka du verkligen fast kojan?”
”Klart jag haka fast den”, skrek Isak ur vindstruten
så att spott och snus flög.

De var en hårsmån från att bli osams, en blinkning
från ett storgräl, men kylan hade gjort dem svaga och
orkeslösa. Hilmar, som inte alls var klädd för denna
resa, sjönk ihop och krympte för varje minut som gick.
Vi kom till å dräpa oss, tänkte han. Isak å sin sida
märkte att han inte längre kunde räta ut fingrarna
och att fötterna blivit till otympliga klumpar. Vi borde
nog vända om, tänkte han. När han en kvart senare
svängde in på en mindre väg, befann de sig bara dry-
ga milen ifrån den plats där han hämtat kojan. Isak
tänkte: Herre min gud, tänk om det är som Hilmar
säger. Är jag så tankspridd, att jag har glömt bort att
haka fast kojan?
Men så var icke fallet.
De stelnade i sina rörelser, inte av kylan, utan av
pur förvåning.
Där på den ensliga och obevakade järnvägsöver-
gången en stod kojan, helt allena, och vore det inte för
vägen och det korsande järnvägsspåret skulle man
kunnat tro att den alltid stått där. Gubbarna klev av
trak torn, böjde försiktigt på armar och ben, och gick
sak ta fram till kojan.
”Om jag ändå kunde begripa”, mumlade Isak och
slet av sig vindstruten. Han suckade in mot sitt frus na
hjärta och knäppte händerna i ett tafatt försök till en
tyst bön. Men Hilmar . ck honom på andra tankar.
”Kojan måste ha hakat av när hjulen slog mot räl-
sen. Att du inte märkte nåt?” Hilmar böjde sig ner och
studerade kojans underrede.
”Herrens vägar äro outgrundliga”, mumlade Isak.
”Så ock statens järnvägar”, fyllde Hilmar i och för-
sökte gnugga liv i kinderna och näsan.
Där blev de stående, för ögonblicket oförmögna att
handla. De var i behov av en stunds eftertanke och
stillhet för att om möjligt klura ut en lösning på pro-
blemet. Efter en stund började Hilmar åter att stu de ra
kojans hjulupphängning och underrede, medan Isak
fattade intresse för häktanordningen, den som rimligtvis
borde ha suttit fast bak på traktorn.
Isak hoppade upp på traktorn och backade när ma re,
sedan hjälptes de åt att häkta fast kojan i drag kroken.
För säkerhets skull slog Isak en järnkätting ett par
varv kring häktanordningen.
Skogen reste sig stort mot den bleka himlen. Res-
ter na av solen visade sig som en blekröd skärva i
väs ter. Först lät det som en ugglas ensliga hoande,
se dan växte det fram ett taktfast, dovt dunkande som
fortplantade sig längs spåret och genom skogens snöt
unga barriär.
De stirrade på varandra under kvävande tystnad.
Herrejesus, norrgående tåg! Isak snurrade förvirrat
runt på stället, medan Hilmar viftade med armarna
och skrek: ”Bort, bort från spåret med kojeländet!”
Traktorns bakhjul spann i snön, men kojan rörde
sig inte en tum. Hilmar sköt på så att han blev illröd
i ansiktet och venerna på halsen höll på att spricka.
Plötsligt lämnade han kojans bakdel och rusade fram
till traktorn där han slet åt sig järnspettet som låg i
hytten.
”Försök att få gung på skiten”, skrek han och för-
svann bakom kojan.
Tågsignalen, ilsket tjutande. Det dova dunket från
rälsen.
Isak mumlade sina tysta böner där han satt och
jobbade med ömsom gasen, ömsom kopplingen för
att få ekipaget att börja gunga. Nu går allt åt pyttes,
tänk te han. Han kippade efter luft, samtidigt som ett
järn band drogs åt över bröstet och synfältet smalande
för varje andetag han tog.
Hilmar kastade oroliga blickar mot det nu synliga
godståget och försökte beräkna när det var dags att
kasta sig åt sidan. Nu var det bara att be till Gud att
även Isak hoppade undan i tid. Men hur det nu var så
fickck Isak kojan att börja röra sig, samtidigt som Hilmar
fick ner spettet under ena hjulet. Med ett par fot till
godo hann de rulla kojan i säkerhet innan gods tå get
dundrade förbi.
Det var ett herrans under.
Isak satt som förstenad vid ratten och rörde sig inte
förrän Hilmar kom fram och klappade honom på ax eln.
På skakande ben gick de bort till kojan. Isak öpp na de
dörren och klev in. De blev sittande i en dryg timme,
eldande i kaminen. Så lång tid tog det för dem att tina
upp, både kroppsligt och mentalt.
Men det var inte förrän Isak kom hem och kröp ner
i badkarets varma vatten, som han vågade smaka på
nådens söta honung.