Ur
"Men för dig är allt som vanligt"

Av Marie Olsson

 

Doktor Persson drog snabbt ut instrumentet som spärrat isär min vagina. Stålet raspade efter slidväggarna och jag höll hårt i lädret under mig för att hejda mina händer att gripa tag om doktorns och stoppa hans ovarsamma framfart i mitt underliv. Det kändes som han höll på att kränga mig ut och in och det gjorde mycket ont.

Jag låg i en gynekologstol med benen upp mot taket, händerna på magen och försökte slappna av som doktorn upprepade gånger uppmanade mig till, medan han irriterat stack ett finger i ljumsken på mig.

Det svartmuskiga, plufsiga ansiktet där nu små svettpärlor börjat bryta fram på näsan blottade alla sina gropar, pormaskar och skavanker för mig lika ohämmat och påträngande som mitt sköte för honom, där han stack upp mellan mina ben, alldeles för nära i en alldeles för grotesk situation för att jag skulle lyckas med uppgiften att slappna av.

Han slängde instrumenten i en rondskål av metall.

- Ja, du har ett cirka åtta veckors foster därinne, sa han med oengagerad röst.

Jag försökte svälja men munnen var torr och själva sväljreflexen verkade ha slutat fungera. Det gick inte alls.

Kunde han se det!? Kunde han verkligen se ett foster i mig!? Hade han vecklat ut ingången till min livmoder, ungefär som när man öppnar en outslagen tulpan, kikat in och där sett ett foster, en pytteliten människa som satt fast i innerväggen och sov stilla. Kunde han verkligen ha gjort det!?

Jag sköt snabbt undan den fruktansvärda bilden. Så kunde det inte vara. Det fick inte vara så.

För ett par veckor sedan hade Hasse och jag köpt ett G-test, ja det vill säga Hasse fick köpa det. Jag vågade inte.Vi placerade det under tystnad i hans badrumsskåp, och det blev hans uppgift att kolla även det. Jag vågade inte det heller.

Hasse tjuvkikade lite i förskott, innan tiden det skulle stå var till ända, och kom utrusande under glada rop.

- Det är en ring! Det blir en ring, ropade han men när han såg mitt ansiktsuttryck dog leendet ut.

- Nej, jag bara skojade, det syns inget än, sa han och försökte lugna mig.

Men det hade blivit en ring. Det visade positivt resultat om än ett suddigt sådant.

Om Hasse varit med nu skulle han säkert dansat krigsdans runt stolen där jag satt, varit yr av glädje. Det var ju så man skulle ta emot såna här besked. Omtumlad, glad och lycklig. Men jag var långt ifrån glad och lycklig. Jag var bedövad av chock och ville inte tro att det jag nyss hört verkligen var sant.