Ur
"Nobelpriset"

Av Karola Messner


KAPITEL 29
I bilen sitter hon tyst i sitt hörn. Han kör som en vansinnig med flaskan i handen, dricker då och då. På något sätt lyckas han komma fram. Det är fortfarande mörkt. Framför huset tvärbromsar han så att bilen nästan sladdar in i trappan.

Manni står vid ingångsdörren, klädd i en vit morgonrock, som ett spöke.
”Vad vill du?” säger han dovt till David som står framför honom med geväret, vacklande.
”Jag ska döda dig, du har förfört min hustru!”
”Var tyst, David, vi måste vara tysta! Gaby har just somnat, tack och lov efter så många timmar av smärtor, vi får inte väcka henne!”
”Jag ska döda dig”, upprepar David med lägre röst, sänker vapnet något och försöker behålla jämvikten.
”Hon är inte din hustru”, fortsätter Manni, ”och jag har inte förfört henne, hon ville det själv. Gå nu och lägg dig, du är fullständigt berusad! Afrika har en egendomlig inverkan på utlänningar. Det är bäst att ni går och lägger er nu.”
Det finns en naturlig auktoritet i rösten, i hela hans uppträdande, hans tal är sakligt som om de tillfälligt hade träffats under natten för att de inte kunde sova.
David ställer ner geväret, stöder sig på det ett ögonblick för att inte ramla och stirrar på honom, tillsynes paralyserad, bokstavligen avväpnad av de enkla orden. Sedan griper han efter henne och drar henne med sig. Hon känner trycket, vreden i greppet, försöker med all sin kraft att vrida sig ur, lika ursinnig som han.

***

Hon försvarar sig som om det gällde livet, biter, river, slår honom, sparkar. Men han drar henne med sig i ett järngrepp, till stugan, får upp dörren, tänder, lutar det laddade vapnet mot väggen, låser dörren och slänger nyckeln ifrån sig.
Hon skriker så högt hon kan.
”Skrik bara, din fina älskare, fåraherden, kommer inte att hjälpa dig. Han är alldeles för feg och har redan valt sida. Dig bryr han sig inte ett dugg om.”
Med den fria handen slår hon honom med all sin kraft i ansiktet.
”Du glömmer att du tillhör mig, du har ingen chans”, säger han hotfullt mellan tänderna, ändrar greppet och tränger henne mot sängen så att hon faller baklänges med honom över sig. Med den andra handen river han av klänningen, underkläderna, och sedan sina egna kläder, tränger sig in omedelbart. Hon kan inte förhindra det trots att hon pressar ihop benen, slår och sårar honom så mycket hon förmår. När han försöker kyssa henne, biter hon honom. Då rycker han till för första gången, håller hennes huvud ifrån sig.
Det går fort, han har varit för upphetsad. För ett ögonblick sätter han sig upp på sängkanten. Blixtsnabbt rullar hon sig på sidan och drar ihop benen. Då känner hon åter hans grepp, han är över henne igen, särar benen med våld.
”Nej!”
Sedan är hon tyst och låter det ske. Det finns ingen kraft längre, tårar rinner ner, ljudlöst, hela sängen är dränkt av tårar och svett. Så småningom sinar tårarna och hon stirrar i taket. Det tar aldrig slut, han får ingen utlösning.
Äntligen släpper han henne, reser sig och går till badrummet. Hon hör honom kräkas, flera gånger. Själv rör hon sig inte längre, ligger på sängen med vitt särade ben. Inte ens när han kommer tillbaka reagerar hon.
Men han fortsätter inte, i stället hör hon honom falla ner på den andra sängen, tungt, och somna med en gång. Hon rätar långsamt upp sig och sätter sig på sängkanten. Till sist vänder hon sig om, försiktigt, öppnar fönstret och klättrar ut.

***

En stjärnklar natt, en månskära vid horisonten. Hon klättrar över staketet, går upp och lägger sig ner på sin plats, gräver sig ner i den kyliga sanden och gråter, gråter, gråter. Den mäktiga stjärnhimlen, det södra korset, men hon ser ingenting. Inte förrän efter en lång stund höjer hon blicken igen, det finns inga tårar kvar, bara skam, avsky, en oändlig sorgsenhet.
Dynen i öster har fått färg.
Hon måste få tag i Manni. Han måste hjälpa henne komma därifrån, från honom, djävulen. Men det är fortfarande för tidigt och hon är naken.
Då ser hon David på väg upp på sanddynen där hon ligger. Den första impulsen är att fly, men något håller henne tillbaka, i stället ligger hon som förstenad. När han griper hennes hand och drar upp henne försvarar hon sig inte utan följer med viljelös. Han går till bilen, öppnar bakluckan.
”Ta på dig!” säger han.
Som i trans lyder hon, tar ett par shorts och en skjorta ur sin väska och klär på sig. Inte heller motsätter hon sig när han öppnar bildörren åt henne, utan sätter sig genast. Han stänger dörren, går runt bilen och sätter sig bredvid, ser på henne.
”Jag kommer inte att röra dig. Du behöver inte vara rädd.”
Han verkar sansad, helt nykter, och kör nu.

Hela vägen sitter hon tyst, stirrar framför sig utan en tanke. Bara när de närmar sig Windhoek viskar hon med bruten röst:
”Låt mig stanna här, snälla.”
”Nej!”
”Snälla!”
”Nej! Ge mig tid, chansen att rätta till det så gott det går.”
Hon vänder sig bort och han kör vidare, genom staden mot Swakopmund, en ändlös färd genom ett kargt landskap, den tilltagande hettan får luften att flimra. I bilen är det iskallt.