Ur
"Daggens häskare
"

Av Jacques Roumain


"En gång i tiden var himlen grå på morgnarna den här årstiden, molnen uppblåsta av regn. Men inte av någon störtskur, nej, när molnen sprack som överfyllda mjölsäckar kom det ett fint men ihållande duggregn, ibland med några solglimtar i. Det räckte inte till för att genomdränka jorden, det friskade bara upp den och gjorde den redo för de verkliga störtskurarna. Det dammade från de unga majs- och kvastdurraplantorna och vinden och ljuset hjälpte också till. Grenarna på kampeschträdet slängde plötsligt ut en svärm av ortolansparvar och vid Angelus kom de vilda pärlhönsen för att huttrande dricka ur vattenpölarna vid vägkanten. Om man skrämde dem flög de tungt upp, genomblöta och med fjäderdräkten hoplimmad av regnet.

Sedan började vädret ändra sig, vid middagstiden inneslöt en tung värme fälten och de av väta nedtyngda träden, en fin ånga dansade och vibrerade som svärmande myggor i tystnaden. En tystnad som bara stördes av syrsornas skarpa gnisslande.

Himlen löstes upp i blygrå blåsor som fram på eftermiddagen började röra sig tungt över bergen, ackompanjerade av blixtar och dovt ekande muller. Genom de spruckna sömmarna i molntäcket syntes solen bara som ett avlägset strålsken, en blyaktig blekhet som sved i ögonen.

Bakom horisonten växte så fram ett otydligt mumlande ljud som ökade alltmer i styrka, följt av ett enormt och ursinnigt vinddrag. Byinvånare som var sent ute på fälten skyndade på stegen med hackan på axeln. Himlen vidgades plötsligt, en regnridå drog häftigt och dramatiskt ner mellan åskknallarna. Regnet var redan där, först några varma hastiga droppar, sedan öppnade sig den svarta himlen för en störtskur, en lavin, en strömmande flod.

Bienaimé minns att han stått på loftgången, i skydd av det utskjutande halmtaket, och tankfullt betraktat regnets och vindens sång, sin jord, sin goda jord, sina drypande plantor, sina välväxta träd. Det skulle bli en god skörd. Han hade plågats av solen under långa dagar. Det här regnet, det var hans belöning, han såg på det som på en vän, hur tätt det strålade! Han hörde det smattra mot stenläggningen utanför tonnellen*. Så och så mycket majs, så och så mycket kongobönor, grisen skulle bli fet, det skulle bli en ny bussarong, en skjorta och kanske grannen Jean-Jacques rödbruna föl om denne slog av på priset.

Han hade alldeles glömt Délira.

- Värm kaffet, gumman min, sade han.

Ja, han skulle köpa henne en klänning och en madrassjal.
Han hade stoppat sin korta lerpipa. Det här var att leva i samklang med jorden.

Men detta hör det förgångna till. Kvar finns bara en bitter eftersmak. Många har redan dött i det här dammet, den här ljumma askan som täcker det som en gång varit livet. Inget lätt liv för den delen, men man hade ändå varit vid gott mod. Sedan man hade brottats med jorden, sedan man öppnat den och vänt den fram och tillbaka, fuktat den med sin svett, sått sin säd i den som i en kvinna, kom tillfredsställelsen, växterna, frukterna och alla axen.."