Ur
"Entusiasternas väg"

Av Göran Lundin


Mars 1989.
Leningrad tar emot mig och min buss för första gången. Bakom stadens stränga fasad erfar jag snart en varm, mänsklig dimension nästan överallt, även hos den hårdhudade grupp som polisen utgör. På väg till hotell Pribaltijskaja ute på Vasilijön, tar jag på den kvinnliga tolkens inrådan en genväg. För sent upptäcker jag skylten med beskedet Genomfart förbjuden.
Bara efter några hundra meter blir vi hejdade. Tolken går ut för att tala med polismannen. Hon är svensktalande, en attraktiv ung kvinna, som dessutom dyrkar Ivar Lo-Johansson, en av mina egna litterära favoriter.
Efter en lång diskussion ropar hon åt mig att komma ut.
Jag har sagt åt polisen att det är mitt fel. Dessutom är det den internationella kvinnodagen idag, så han kan gott vara lite vänlig. Nu vill han prata med dig.
Polismannen mönstrar mig barskt och ber sedan tolken översätta.
Varför körde du in här, trots skyltarna?
Jag minns att tolken tagit på sig allting.
Hon sade åt mig att köra den här vägen.
Orden gör inte intryck och han ser än bistrare ut. Med sitt bötesblock i näven tycks han obehindrat se igenom min uniform och avläsa hur osäker jag är. Det dröjer en liten stund innan han fortsätter.
Så om hon beordrar dig att köra rätt ut i Nevan, gör du då som hon säger?
Det här är i och för sig en intressant fråga i en stat där man just är uppfostrad att lyda order uppifrån och undvika att fatta självständiga beslut. En stat där begreppet ansvar urholkats och blivit till en strävan att ha ryggen fri. Jag granskar min tolk, men hon röjer inte med en min hur jag ska svara. Till slut tar jag mod till mig:
Henne skulle jag följa vart som helst.

Hans uppsyn ändras bara marginellt, men han ger tolken en lång, värderande blick. Sedan stoppar han blocket i bröstfickan och med en irriterad handrörelse manar han iväg oss. Jag åker iväg i förvissningen om att vi på något sätt har talat till varandra som vanliga, hyggliga män.